Tel: 070-3832881
Mail: info@lyckosommen.se

onsdag 11 mars 2015

Väldigt personligt.

Det är så att en del funderar på vad som händer med Lyckosömmen nu när allt läggs ned.
Ja, bloggen kommer finnas kvar, den kan dock bli lite mer personlig men fortfarande innehålla det jag gör men nu blir det mer sånt jag gör till mig själv.

Jag hoppas att en dag kunna ta upp företagandet igen men det får tiden utvisa. Tills dess har jag en väldigt rolig hobby och en hobby kan man göra när man har tid ork och lust.




När det inte blir som man tänkt sig...

Det har snart gått ett halvår sen jag bestämde mig för att säga bort atején.

Ett halvår som varit tungt på många sätt men med facit i hand så är jag glad för att jag tog beslutet då när jag tog det. Det kunde inte vara mer rätt i tiden.

Tyvär så var det mitt i planeringen av en utökad verksamhet tillsammans med min sammarbetspartner från Kreativa träffar. Vi hade, nä vi har en väldigt bra idé men den får vänta lite just nu.

Allt får vänta lite just nu.

När allt rullar på och man är inne i något som vi ofta kallar ekorrhjulet så tänker vi inte så ofta på livet. Och när vi gör det så frågar vi oss vad är livet, vad vill vi med det och hur vill vi komma dit?

Det är lätt att glömma här och nu.

I min jobbok där jag skriver ner diverse anteckningar som jag ska ha kvar till kommande arbeten osv så har jag skrivit på första sidan:


Evig strävan,

Till vad?
Jag har inte tänkt på dem orden sen jag skrev dem, men idag så såg jag dem. Undra vad jag tänkte när jag skrev dem, var jag stressad, mådde jag bra osv.

När allt rullar på så går det bara av farten. Det gjorde mitt liv också.

Dagen började med tre värktabletter, varav en var antiinflamatorisk och ett piller för att hålla magen i balans efter alla piller.

Jag lämnade barnen hos dagmamman och sen var det antingen sova efter nattjobb eller skolarbete som gällde på dagen. Och mitt i det där skulle jag ju klämma in mitt arbete i ateljén också. Utveckla och bygga upp företaget till att bli något att livnära sig deltid på.

På eftermiddagen fyllde jag på med två värktabletter till, hämtade hem barnen och försökte fungera som mamma och fru. Med ganska dåligt resultat måste jag ju erkänna.

Till middag tryckte jag i mig mer medicin för att hålla magen ännu mer i balans och och på kvällen satt jag ofta med en tensapparat kopplat till korsryggen och avslutade dagen med två värktabletter till innan jag kröp ner i sängen.

Ja så kan man leva... ett tag. Sen tar det stopp.

Drömmar krossas och livet blir inte så som man tänkte sig det. Verkligheten hinner ikapp.

Även för mig.

Verkligheten kom ikapp när jag var på Akademiska i uppsala på operationsförberedande enheten och låg på en brits klockan var kring tretiden på eftermiddagen och en sköterska kom in i rummet och berättade att operationen blivit inställd.

Allt brast där och då.

Okej jag hade ju sett vartåt det barkade och tagit tag i saker som uppsägning av ateljén och sånt men jag hade ingen aning om att man kunde falla så djupt ner i avgrunden.

Jag grät hejdlöst och den stackars sköterskan förstod nog inte riktigt helt min reaktion.

Innan jag nådde allra längst ner på botten så stod hon där och höll armarna om mig. Mitt stöd i denna kamp, min storasyster.

Hade inte hon kommit in i rummet där och då så vet jag inte hur jag skulle tagit mig därifrån, hur jag skulle ha tagit mig hem.

Jag hade ramlat ner i det svarta hålet.

När jag kom hem från Uppsala så ringde jag till min läkare på vårdcentralen och sa: Nu orkar jag inte orka mer.

När hon frågade vad som hänt kunde jag inte riktigt svara då jag mest bara grät i telefonen.

Efter ett besök hos henne så blev jag sjukskriven.

På mitt intyg står det:


komplikation efter operation, uttmattningssyndrom, oklart om patienten kan återgå till arbetet, inväntar ny operation (som blivit inställd den här veckan) resultatet av den är oklart mm.
Fyra månader har nu gått och jag har varit väldigt stilla, väldigt lugn och väldigt skötsam.

Värktabletterna äts endast vid behov enstaka gånger och jag har fått känna hur det känns att ha ett liv utan smärta.

Men ett liv utan smärta kostar på annat istället. Vad är det värt att få smärta av? Vad ska man välja, för man kan ju inte sluta leva helt. Samtidigt så orkar inte kroppen hur länge och hur mycket som helst.

Ska man jobba och få smärta och inte fungera som en förälder eller fru. Eller ska man inte jobba och fungera som en mamma och fru men med lite smärta nu å då beroende på vad man gjort? Eller ska man varken vara en fungerande mamma och yrkesarbetande för att få ett liv helt utan smärta?

Vart går gränsen? Hur mycket smärta ska man leva med, hur mycket arbete ska man "välja" bort?

Vart går försäkringskassans och samhällets gräns för hur mycket smärta man ska ha?

Jag har fått prova en helt fantastisk behandling. Jag har haft en elektrod till en nerv i sakrala nervsystemet. Vilken känsla att få funktioner i kroppen som legat i träda i många år.

Nu väntar jag på ett permanent inplantat av en elektrod.

Har jag tur så fungerar den inte bara som hjälp i kroppens funktioner utan även minskar smärtan.

Men kommer jag någonsin kunna jobba fullt ut?

Kommer jag någonsin kunna driva mitt företag frammåt?

Jag är van att ha många bollar i luften, tycker om att ha mycket omkring mig och startar ofta flera projekt samtidigt osv.

Det har varit svårt att tagga ner. Jag har fått äta mediciner även för det.

Jag blir näst intill apatisk av att inte ha massor att göra. Jag blir deppig av att sitta å se att nu har jag bara en sak att ta tag i men inte ens den kan jag få gjort idag för jag är i det där svarta hålet och bara når upp att titta lite över kanten på allt som finns där uppe.

Jag har inte helt plötsligt bara blivit lat. Nä jag klarar bara inte att göra saker just nu.

Jag har barnen hos dagmamma på dagarna, inte för att jag inte vill vara med dem utan för att min kropp inte klarar av att ta hand om mina barn 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.

Det gör jävligt ont att säga det men så är det.

Jag är inte sjukskriven för att jag lever glatta livet med lediga dagar. Nä jag är det för att jag måste, för att min kropp inte fungerar som den ska.

I en kropp som haft ständigt värk i flera år så töms depåerna ut. Man drammas lätt av utmattningssyndrom då livet många gånger kretsar kring att klara av vardagen och allt man vill och allt man tror krävs av en.

Av utmattningssymtom får man konstiga symtom och följdsjukdommarna kan bli många. Det syns inte utanpå, det går inte att förklara och de symtomer som finns idag kan se helt annorlunda ut i morgon.

Så när jag inte har diskat på några dagar, inte vikit tvätten på länge eller det är leksaker i hela huset så är det inte föra att jag är lat. Nä det är för att det händer saker i min kropp som inte syns på utsidan.

Saker som man inte så ofta pratar om för då säger någon att det är väl bara å tagga ner, det är väl bara å vila lite. Ta en sovdag och köp d-vitaminer.

Gör jag något med mina barn utöver det vardagliga så resulterar det ofta i att jag får ett bakslag både i form av värk och en orkeslös kropp.

Å då pratar vi inte om orkeslös att man bara inte orkar riktigt å får skärpa till sig å säga att nu minsann orkar du. Nä orkeslösheten som gör mig rädd att somna på kvällen för jag vet inte om jag klarar av att kliva upp ur sängen när det blir morgon. Orkeslösheten som ger mig ångest från det jag lämnat mina barn på morgonen tills jag ska hämta dem på eftermiddagen för jag vet inte om kroppen lyder när det är dags att åka. Jag pratar om den förlamade orkeslösheten som får kroppen att inte lyda hjärnan.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Ja jag vet faktiskt inte. Kände bara att jag behövde skriva.

Att jag behövde berätta att alla drömmar och tankar finns kvar. Att jag finns kvar där innuti mig.

Att det är inte lätt att inte göra någonting och det är ännu svårare när man är van att göra allt.

Döm inte den som är sjukskriven men som ni ser göra ditten eller datten med någon. Det kanske är det enda den personen gör på två veckor.

Tänk efter innan ni dömmer en människa. Innan ni slänger ur er saker som köp D-vitamin.

Allt syns inte utanpå och livet går inte ut på att jobba ihjäl sig, men det är svårt att inte jobba alls. Däremot är det jäkligt bra om man kan göra det man vill, men det är inte alla som kan göra det heller alltid.

Igår efter att jag gjort mitt skolarbete så målade jag lite. Det var första gången på väldigt länge som jag hade lust att måla. Första gången jag målade sen jag flyttade hem från ateljén. Idag har jag varit sängliggandes. "Straffet" för att jag gjorde något jag hade lust med. jag gjorde alltså två saker igår och det blev en för mycket.

Idag har jag lovat barnen att åka till stugan...måste försöka fixa det nu för jag kan inte svika dem en gång till. Kan inte säga att mamma kan inte, eller mamma orkar inte. Det har dom fått höra för många gånger.

Jag har i alla fall både lämnat och hämtat barnen idag och dessutom plockat ur diskmaskinen jag körde i måndags (onsdag i dag). Å återigen är det lätt för andra att tänka men herregud, lämna disken så länge det måste vara ren lathet. Nä jag väljer bort det för att orka annat. Idag har jag inte gjort skolarbete, nu har jag det hängandes över mig till nästa gång jag har en "bra" dag och kan jobba ikapp det med risk att jag då förtar mig igen.

Varför jag inte slutar med skolan?

Jag måste ju också få ha någonting i mitt liv. Någonting för mig och min utveckling. Något att sträva efter. Annars kan jag ju verkligen dra täcket över huvudet om jag inte ska få göra någonting alls. Att studera på 50% på heldistans med månadsuppgifter gör ju att jag kan styra väldigt mycket över när jag gör mina uppgifter under den månaden. Tänker inte försvara varför jag har kvar skolan.

Min sjukskrivning går ut på måndag. Ångest över att inte veta hur det ser ut. Jobbigt att ställas inför frågan om jag inte klarar av att jobba nu.

Förr var min kalender fullklottrad med aktiviter som jag såg fram emot, aktiviteter med barnen, med kompisar och med mannen. Nu står där bara läkartider. Stressande med alla dessa tider som måste passas.

Solen lyser och i morgon är en annan dag!

/C

tisdag 10 mars 2015

Målat idag.



Idag har jag målat!
Fantastiskt kul, det var så länge sen sist.
Jag började på den här tavlan för jättelänge sen och det har vart en kedja av olika moment som lett till just denna tavlan.
Först målade jag ett tyg genom att dra på textilfärg med en svamp.
I kanten på den vänstra bilden ser man ursprunglig färgen på tyget.Sen gjorde jag ett tryck av det träd som jag jobbat mycket med i olika varianter.





Jag sydde fast pärlor och fjärilar på tyget.
Sen fotade jag och framkallade bilden på en 70x100 cm stor canvasduk.
Den gröna bilden har jag gjort ungefär likadant med, det kan du läsa om här:
http://www.lyckosommen.se/2014/11/farg-tryck-och-mala.html




Så slutligen målar jag med akrylfärg på canvasduken.
Efter dagens penseldragande så ser resultatet ut så här.
Nu ska jag fundera på var nästa steg med denna tavla ska bli.


måndag 2 mars 2015

Förnya möbler

Just nu håller jag på att förnya min sköna fåtölj och gör det i samband med en skoluppgift som är ett eget arbete som skall vara ca 150-200 timmar. Den här fåtöljen kommer att bli en del i det arbetet och det ska bli så kul att se resultatet sen.

Här kommer en liten sneak peak ;-)



Målad Lampa

Då vi hittat en lampa till vårt vardagsrum på Returidé så fick en av våra söner måla den gamla lampan med porslinsfärg och sen satte vi upp den som en mysig nattlampa i hans sovalkov.
Det blev jättemysigt och roligt för killen att ha gjort det själv.