Tel: 070-3832881
Mail: info@lyckosommen.se

torsdag 4 juni 2015

Framtidstro och syglädje.


Tidigare i vår så fick jag frågan om jag kunde fixa några sommarkjolar. Tänkte att dra i några resår ska jag väl klara. Å jösses vad kul det var. Några enkla raksömmar och hela långa uppehållet från symaskinen var brutet. Förstå så glad man kan bli av att få sy några sömmar. Balsam för själen. Det var skönt också att komma sig för att ta ett avbrott från allt stickande, har ju blivit en del av den varan i och med skolan.


 Åsså blev det en morgon när vi sökte mössor till barnen som en galning och då blev jag peppad att sy lite till. Så jag förvandlade solskyddet jag sydde till vagnen när minsteman var liten till två mössor.
Mer balsam för själen. Dessa små projekt som jag tagit mig för vid symaskinen har fått igång mig lite. De ger glädje och när de är små snabba grejer så hinner jag inte få ont av att sitta och självförtroendet stiger när jag faktiskt lyckas få något klart. Låter kanske fånigt i vissa öron men när man varit sjukskriven några månader och värken kommer så fort man försöker sig på något, ja då behöver man små kickar för att faktiskt ta sig framåt. Det är inte alltid lätt att kämpa med allt som ploppar upp i ens inre av att gå hemma och vara helt oduglig till det mesta.




Så kom då denna balsäsong och som jag sörjt att inte kunna jobba med balklänningarna i år. Älskar de vackra skapelserna och det känns som en enorm ära att få sy i alla fina klänningar.
Men så var det en  soldat på mannens jobb som behövde justera sin klänning lite och ja jag kunde inte säga nej. Jag hjälpte henne med den och det var inte bara en pärla som skulle sys tillbaka sen men tänk, jag fick känna tyget av en klänningen mellan mina fingrar.
Att ha kommit mig för att sitt vid symaskinen har gjort bättre än alla piller jag stoppar i mig. Det är verkligen sant det som skrivs i olika forskar rapporter att handarbete är helande.
Nu har ju dessa arbeten gått bra för det har varit på mina villkor, när jag har känt att orken funnits i kroppen och ingen press. Jag skulle aldrig kunna ta på mig något affärsmässigt eller så ännu, det är jag för skör för. Men att ha gjort dessa små arbeten har hjälp mig framåt. Jag älskar att sitta vid symaskinen men hade knappt rört den sen jag flyttade hem den och lade ner ateljén.
 
 
 

 

 Jag har haft lust att göra en minnesfilt efter pappa till min syster och när jag var hos mamma sist så plockade jag fram pappas skjortor och sydde en filt med krage i mitten och öppning så man kan ha den som poncho och kura ihop sig i.
Syrran fick den i en tidig födelsedagspresent. Det tog lång tid att få ihop den och det tog på kroppen att sitta å göra den men det var det värt.



Har stickat rutor till min filt och virkat ihop dessa. Men tror nog att jag kanske ska göra den lite större. Vi får se...

Inte så lätt att inte kunna sitta så länge och inte heller kunna stå å gå destomer. Att variera sig är det bästa och att sitta på ett tåg i massor med timmar är fruktansvärt jobbigt, men vem har sagt att man måste sitta? På bilden till höger står jag och stickar på tåget... man måste ju fördriva tiden, man kan ju inte bara stå heller ju ;-)

Så glad för att jag fick frågan om kjolarna och klänningen, det väckte en liten gnista i mig igen.
Framtidstro eller vad man ska kalla det för, men det fick mig att känna mig lite gladare och hoppfullare igen.
Det går sakta men säkert framåt fastän jag behöver otroligt mycket vila och återhämtning.

/C