Tel: 070-3832881
Mail: info@lyckosommen.se

fredag 6 november 2015

Äntligen fredag!

Japp nu kom fredagen och jag är ledig.
Behöver mina lediga dagar! Måste få återhämtning.
Ja, jag är ju inte frisk bara för att jag är friskskriven...
Allt sliter i kroppen, inte bara jobbet utan även familjelivet. Vet inte vilket som är mest slitsamt faktiskt. Det är nog olika, olika dagar. Men vilan behövs och det är inte alltid lätt att få den när man har en 3 åring och en 5 åring hemma.

Idag har dom lekt fint hela morgonen å nu ser dom lite tv. Jag har vikt tvätten från torkskåpet och torktumlaren samt kört en maskin med ylle å hängt den. Så underbart skönt nu när tvättstugan blivit klar och jag fått upp maskinerna ca 50cm och fått dem intill varandra så jag inte behöver vara efter golvet och plocka och inte heller behöver flytta tvätten över halva tvättstugan för att få in den i torktumlaren från tvättmaskinen. Nöjd över färgen på väggen också. Sen plockade jag disken från bänken till diskmaskinen ( där har jag ej fått anpassat ännu, snickaren kommer på måndag) och *POFF* så small den stora tröttheten till. Muntorr nåt otroligt, matt och andfådd. Hugg och strålande ilningssmärtor i bäckenet. Huvudet känns dimmigt och rörigt.
Måste vila.
Vilken sanslös tur att det är min lediga dag. Vet inte om jag klarat en arbetsdag idag.
Jag mår illa, mår nästan som en rejäl baksmälla.
Känner mig nästan lite knäpp som känner så många olika symtom i kroppen och så olika från dag till dag.
Korsryggen värker inte så mycket längre som förut. Har fått hjälp med den värken. Underbart att slippa det där molandet som bara suger ur energi ur kroppen. Men nervsmärtorna, huggen, stålande smärtan osv är kvar.
Dosan är stor som en femkrona
ungefär men lite tjockare
Det gör inte lika ont över dosan nu men den känns ändå som att den ligger ytligare nu än i början efter operationen och ibland är det som att den vrider lite på sig och ställer sig på högkant och det är AJ om nånting.
Bild på elektroden som går i kotans
hålrum ner till nerven som ska stimuleras.
Lätt att röra sig lite för kraftigt och hastigt också nu när korsryggen inte smärtar så som förut. Tyvärr så märker jag inte förrän det är för sent att jag gjort allt för mycket av dessa dåliga rörelser. Det liksom "drar" i elektroden känns det som. Å helt otroligt är ju inte det eftersom den har hullingar för att ligga på plats. Förhoppningsvis har den växt fast vid det här laget men man ska ju inte riskera att den ändrar läge för det är så små marginaler så kan signalen gå helt fel.

Jag kommer ihåg att i början när jag insåg vilken typ av skada jag fått och satt å läste på internet så läste jag bland annat om den här typen av nervstimulering. Jag minns att jag tänkte: "å herregud, jag ska nog vara glad att min skada inte är värre än vad den är för dessa människor måste ju haft ett h-vete innan dom fått behandlingen".
Nu sitter jag här med den behandlingen jag också...å jo, det har varit ett h-vete ibland...

Jag och Stig myser i nya sängen.
Förra veckan var det höstlov för killarna och jag var ledig. Vi åkte ner till mamma.
Hon hade skaffat en till säng till sovstugan som jag kapade och satte in så minsteman fick en egen säng. Nu är det ett sängpussel som heter duga i vår sovstuga :-)
Men den aktiviteten var inte något som kroppen gillade. Jag hade problem med funktionen av stimulatorn och fick hålla på å labba med programmen och styrkorna utan större resultat. Superjobbigt. Tur att mamma var så stor hjälp med barnen där när jag varken hade min "gripklo" eller mina bänkar/pallar till hjälp. Dessutom är det ingen höjdare att sitta å vibrera på tåget, det går inte att beskriva känslan det ger i kroppen.
Tänk så lite som kan ställa till så mycket...

Till veckan är det dags att byta våra slalomutrustningar på skifix och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att bli till vårvintern. Klarar jag att åka lite med barnen? Vad händer om jag ramlar, eller nåt annat. Förstör jag allt då?
Kommer ihåg förra vårvintern när jag var med killarna i barnbacken och trillade. Oj vad uttittad jag blev när jag inte tog mig upp på något sätt, fick inte ens av mig skidorna, hade inga stavar att stödja mig mot då jag åkt å hållt i lillingen som gjorde sin första säsong på skidorna. Det gjorde så ont i höfter, korsrygg och hela mig. svetten bara rann, så ont gjorde det när jag försökte ta mig upp. Mina barn försökte men klarade inte hjälpa mig. Till slut kom en tjej i tioårs åldern och erbjöd hjälp. Jag fick stödja mig mot hennes stavar och tog mig upp. Guldstjärna till den unga medmänniskan och tummen ner till alla som glodde ögonen ur sig.

Nä nu ska jag sluta gräva ner mig i funderingar.
Dags att rycka upp sig!
Det är fredagsmysdag idag ju!!! :-)



Vackra Borgsjön på vår hemresedag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar